Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Johan Arrhenius, af Harald Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
års särskilda utskott för jordbruksekonomiens upphjälpande,
han talade för införande i vårt land i stor skala af
hvit-betsodling jämte därpå grundad sockerfabrikation. Arrhenii
förhoppningar om denna nya industris uppblomstring hafva
emellertid icke motsvarats af de hittills vunna resultaten;
det är dock långt ifrån visst att betsockrets ännu
obety-dande plats i den inhemska industristatistiken bevisar
oriktigheten af Arrhenii åsigt om hvitbetans lämplighet för
vårt klimat, en åsigt, som han ännu 1888 i sin
jordbruks-handbok vidhåller med icke mindre säkerhet än under
riksdagsförhandlingarna tjugo år förut.
Arrhenius dref under en lång följd af år en rätt
betydande rörelse som bokförläggare och var därunder en tid
ordförande i Svenska bokförläggareföreningen. Bland hans
förlagsartiklar funnos icke blott hans egna talrika skrifter och
andra landtbruksböcker, större och mindre, utan äfven
skolböcker. För hela skolväsendet i vårt land bar han
varmt intresse och var ingalunda bland dem, hvilka sågo
uppfostringens kraf väl tillfredsstälda med inrättande i hvarje
stad af en »latinskola», hvilket i hans tanke måste leda
till »uppkomsten af en s. k. bildad eller litterär
proletärklass, en klass som är ytterst vådlig för samhället».
Realskolor i de flesta latinskolornas ställe yrkade Arrhenius i
riksdagen — men fåfängt. Hans förslag om en
fortsättning ur folkskolan till en teknisk realskola, såsom
uppfostringsväg för det allmänna bildningskrafvet, hör alltjämt
till framtidstankarna och saknar icke förkämpar bland ordets
och pennans män.
Arrhenius, som älskade ett rörligt lif, liflig till lynne
och rask i vändningarne, nådde dock den ålder, då
»väk-tarne i huset darra och de starke kröka sig», som Salomo
säger. Han var under senare åren nästan aldrig utom sin
boning, men där satt han gärna vid arbetsbordet, omgifven
af sina böcker. Vänsäll af ungdomen saknade han icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
