Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Johan Arrhenius, af Harald Wieselgren - Edvard Fredin, af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vänner bland de yngre sedan samårigas led glesnat, och
den tidigt grundade familjen lefde länge upp i nya skott.
I kärleksfull omgifning åldrades så den gamle, ömsom
firade, ömsom lastade förkämpen för den svenska
»modernäringens» utveckling, tills hans timglas rann ut i
Stockholm den 5 september 1889.
H. W.
Edvard Fredin.
»Den gudarne älska, låta de dö ung» — sade redan
de gamle grekerna, och de gamle grekerna visste nog, hvad
de sade.
I synnerhet gäller deras visa ordspråk skriftställare
och artister i allmänhet; ty för dem kan ingenting bittrare
finnas än att öfverlefva sig själfva! Hur mycket bättre
är det icke då att få dö ung, lemnande efter sig det
myckna eller lilla, som man diktat och drömt och känt
och biktat, och att få lemna detta efter sig i den
förskönande belysning, som döden skänker, i stället för att få
det dissekeradt och undersökt och klandradt och miss fö
r-stådt eller också öfverskattadt af dem som hafva så svårt
att skilja sak och person ifrån hvarandra.
Men se döden! — det är otroligt, hvad den
hedersmannen förmår att klara situationen.
Personen är borta — saken står kvar! Och ändå är
personen icke så absolut borta, att ej dagrarne från hans goda
egenskaper falla förskönande öfver hans verk, under det
att skuggorna däremot försvinna, som om de aldrig
funnits till. Ligger det så något af martyrium i det öde, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
