Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Edvard Fredin, af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lifvet gaf, — så mycket skönare blir den lager och så
mycket rikare de blommor dem man lindar kring minnet af
den — som icke längre går i vägen, utan som en gång
för alla lemnat sin plats i den stora köen utanför lyckans
deux-battanger.
En af dessa lyckliga var
den unge diktaren Edvard
Fredin, som den 24:e
sist-lidne juni, i själfva den
nordiska naturens
högsommarmorgon, fick slumra in från
ett lif, som skänkt honom
mycket lidande, många
bekymmer och försakelser, och
först mot slutet en klar
strimma af uppgående sol,
hvilken dock icke kunde hela
hans sjuka bröst eller
åter-gifva honom krafter, som
blifvit brutna redan i
barnaåren. Ty sjuklig och klen
hade han alltid varit, af
ohelsa hade han tvungits att
af bryta sina studier; hans
svaga fysik hindrade honom
senare från att kunna egna
sig åt det muntliga föredraget, för hvilket han hade ganska
utpräglade anlag och genom hvilket han kanske kunnat
tillkämpa sig en ekonomisk själfständighet, som nu aldrig
hann komma honom till del.
Men 0111 han var fattig på jordiska egodelar, så var han
däremot så mycket rikare på fantasi och känsla, på varma,
frihetskära och menniskovänliga tankar, hvilka togo sig
uttryck i en sällspord klar och helgjuten, poetisk form, vun-
Edvard Fredin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
