Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Per Janzon, af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gammaldags elegante Markis de Montcontour och den
lustige gamle akrobaten i Diamantkorset, en af hans bästa
och originellaste skapelser.
Då kunde han ännu med sprittande lif och
oefterhärmlig blandning af munterhet och kärfhet gifva till lifs
en af sina Bellmanssånger, eller undfägna det lyssnande
laget med sina sommarminnen från Lysekil, där han var
egare af en omfluten stenhäll midt ute i fjärden, eller
från Klampenborg, där han plägade »snakke dansk», så
att de goda danskarne skulle tagit honom för en inföding,
0111 de inte vetat att han var »Pelle Janzon fra
Stockholm», god vän och broder till »deres Simonsen», som
också icke glömde att sända en minneskrans till hans
graf. Då hade han ännu den afsigten att, om stämman
skulle taga slut, öfvergå till den dramatiska scenen, där
han aflagt goda lärospån i Shakspeares »Spole» och i
Dahlgrens »Löparnisse», och där han nog skulle kunnat
skapa sig en ställning, om endast förhållandena och —
han själf — varit litet annorlunda. Ty det tjenar ju till
intet att dölja den sanningen att, strängt taget, hade han
ingen annan ovän än sig själf!
Men han hade däremot många vänner, kanske allt
för många, om man så vill. Och i vännernas sällskap
följde nog mycken glädje, men också mycket fördärf,
särskildt för en natur sådan som hans. Men bredvid den
sanningen på hans döda mull, skall också den uttalas, att
en kärleksfullare son, en redbarare menniska träffar man
sällan. Det var rörande att se hur hans öga tårades, när
han talade om sin gamle, hederlige fiskare till far, och
sin präktiga, enkla gumma till mor, och hur det lyste till
öfver hela hans varelse, när han mot slutet af en
vår-sejour fröjdade sig åt att han skulle få komma hem till
Östergötlands vackra skärgård för att helsa på de gamle,
och hur han då kunde bryta ut i bittra förebråelser mot sig
själf, för att han inte hade skrifvit till dem på så länge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
