Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Per Janzon, af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som skådespelare och sångare lemnar han ett
tomrum efter sig, som visserligen redan länge varit upptaget,
men därför icke fyldt. Ty det är sannerligen inte mången
gifvet att vara så mångskiftande, så naturlig och så
ursprunglig som han. Att han icke blef allt hvad han
kunnat blifva, — ja, det är sant; men det hindrar oss ju
ieke att både med glädje, tacksamhet och vemod minnas
hvad han blef.
Tamhet och korrekthet och medelmåtta ega vi gudi
nog utaf inom vår sceniska konst, och mera få vi nog af
den sorten, om icke alla tecken visa galet. Hos Per
Janzon fans det något af detta urkraftiga, detta
naturgenialiska, som vi gamla minnas från Lars Kin mansons
och Georg Dahlqvists dagar, och som vi nu fåfängt sitta
och spana efter bland allt det reserverade och grådaskiga,
allt det genomreflekterade och urvattnade, som den nya
tiden finner sig belåten med, kanske just därför att det
afspeglar dess eget lynne.
Ja, det må gärna sägas ut öppet och ärligt: vi
räknade då inte så noga med 0111 människan var litet mindre
korrekt och skenade öfver skacklorna litet för ofta, —
endast konstnären lade friska färger på duken, och kände
sättet att få vårt hjärta att klappa, vår fantasi att tändas
och allt det bästa inom oss att vibrera vid en
framställning, som hade blod i ådrorna, om den också kastade
konvenansen öfver bord.
Det var något af den tidens lynne som gick igen i
Pelle Janzon, och därför tror jag att han kommer att
lefva — så mycket mera som ingen annan led någon
skada af att han lefde litet för fort.
Er. H g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
