Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »På afstånd.» Skizz af Mathilda Roos. Med 2 teckningar af Ottilia Adelborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men en dag voro fröken Lilly och revisorn utbjudna
till hofrättsrådets landtställe. I början prutade revisorn
ifrigt emot; han var en inbiten stockholmsbo, som tyckte
att gaslyktorna voro mycket vackrare att se på än björkar
och granar, men då han fick veta, att ångbåten gick in
till staden redan klockan nio, så att han kunde vara i
säng vid vanlig tid, gaf han slutligen med sig och
lof-vade komma.
Fem minuter före afgångsliden infann han sig således
i bonjour och hvit halsduk vid ångbåten, där fröken Lilly
redan suttit en halftimme och väntat honom. Ty fröken
Lilly var mycket ovan vid resor, både längre och kortare,
och som hon hade en rädd och försiktig natur, trodde
hon, att ångbåtar och bantåg just på den dagen hon
ämnade sig ut skulle ändra afgångstid, hvarför hon alltid
infann sig på sin bestämmelseort en halftimme i förväg.
Revisorn hade så när icke känt igen fröken Lilly, så
bra tog hon sig ut i gridelinrandig, nytvättad
sommar-klädning och hvit hatt med gula band. Det låg liksom
ett återsken af ungdom öfver det fina, vissnade ansiktet
och den gängliga, något krokiga gestalten, vare sig nu
detta kom af den vackra toaletten eller af det vackra
sommarvädret, som kom hennes vänliga bruna ögon att
vemodigt småle.
Förhållandet var emellertid, att fröken Lilly haft en
»historia» — en poetisk, svärmisk kärlekshistoria — och
ehuru »han», som spelade förnämsta rollen däri, för många
år sedan var död, hade dock själfva historien aldrig helt
och hållet dött för fröken Lilly. Den hade en underlig
förmåga att plötsligen lefva upp igen — ofta just då hon
trodde den för länge sedan död; ibland var det en
gammal melodi, som väckte den till lif, ibland en vacker
sommarafton, ibland några ord, som förde henne tillbaka
till förflutna tider. Och — sällsamt att säga — det
Svea 1891. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
