Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vildmarkslif af Gustaf Schröder. Med 3 teckningar af Bruno Liljefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egen erfarenhet att stödja mig vid. Matts var ock en
omtalad och, som det sades, duktig elgjägare, men ej heller
om honom visste jag något vidare.
Hvad min jaktkamrat I. angick, var jag fullt förvissad
om att björnen i honom hade en farlig motståndare. Vi
hade många gånger jagat tillsammans, och på honom kunde
jag, så långt hans hetsiga blod tillät, fullkomligt lita. Med
min skogvaktare Isaks mod var icke så alldeles väl
be-stäldt. Han hade, liksom allmogen i allmänhet, ganska
stor respekt för björnen, men äfven han var en duglig och
flitig elgjägare och dessutom en karlakarl i alla afseenden.
Att han skulle göra sitt bästa, var utom allt tvifvel. På
mina ovanligt goda björnhundar, Rulle och Träff, var jag
alldeles säker, och med dessa tankar slumrade jag in en
stund, tills kamraterna började röra på sig och tid var att
stiga upp. Åtskilligt hade vi att beställa, först af allt att
ladda väl, ty ännu voro vi i tiden för mynningsladdaren.
Jag hade min bepröfvade engelska dubbelbössa med grofva
cylindrar och stora knallhattar, så att för mig klickade
ej, icke heller för Isak, som äfven var försedd med ett
engelskt gevär; mina andra jaktkamrater däremot voro
beväpnade med belgiska bössor.
Vid vår afresa var jaktplanen uppgjord så, att vi
skulle medtaga häst och släde samt alla våra
utrustnings-persedlar. Kom björnen upp och jakt blef af, skulle Isak
körande följa jakten; vid nattens inbrott skulle vi uppsöka
honom. Det ovanliga förhållandet med den islupna
marken utan nämnvärd snö gjorde detta möjligt; det inträffar
mycket sällan i dessa trakter.
Öfver sjön åkte hela sällskapet, och sedan vi vandrat
fram utefter en dalgång till kanten af den af Matts
omnämnda myren, frånspändes Norsken, fick foder och
lem-nades åt sin ensamhet. Vi följde nu ringen, tills vi kommo
upp på berget. Där uppställde vi oss så, att vi voro söder
Svea 1891. H
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
