Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magnus Huss. Teckning af C. J. Rossander. Med porträtt af Huss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med lock och pock, anlitande hvilka medel som helst,
att tvinga allmogen att arrendera
bränvinsbränningsrättig-heter. Nu kom åter supande i flor, värre än någonsin.
Höjden eller rättare djupet af förnedring var dock ej ännu
hunnen. Revolutionen af 1809 gjorde Sverige fritt, men
äfven husbehofsbränningen, mot en lindrig afgift. Karl
Johan, som ej kunde annat än vämjas öfver sitt nyvunna
folks begär efter starka drycker, försökte att inskränka det,
men i detta hänseende blef han vanmäktig. Oaktadt många
ädla mäns bemödanden blef det snarare värre, och 1834—
1835 frigaf riksdagen äfven i det närmaste försäljningen
vid brännerierna. Nu var dock måttet rågadt. Årligen
brändes och förtärdes 54 millioner kannor bränvin, som
slukade 300,000 tunnor säd, motsvarande i värde 41
millioner riksdaler, och af allt detta hade staten en inkomst af
blott en half million. Bränvinet var alltså både alldeles
för billigt och alldeles för lätt åtkomligt. Just detta var
den åsikt som Huss, upptagande Hjärnes och Linnés mantel,
men med fördubblad kraft och tillika, som nämdt är,
liksom de påvisande bränvinets förnedring, kämpade för.
Hans påstående var: gör bränvinet mycket dyrare och
mycket svårare åtkomligt, och superiet skall med
nödvändighet aftaga. En annan ädel menniskovän, öfverste Otto
Julius Hagelstam, arbetade i samma riktning, men tog
saken öfvervägande från den ekonomiska sidan, visande
hvilket kolossalt tillskott i inkomster staten hade att vänta
af bränvinets skattläggande. Dessa båda män arbetade
tillsammans, deras skrifter spriddes i 100,000 exemplar, och
de öfvertygade alla, utom naturligtvis bränvinsbrännarne.
Det är otvifvelaktigt deras arbete, som i väsendtlig mån
föranledde den menniskoälskande konung Oskar I att vid
1853 års riksdag inlemna proposition om
bränvinsbrännings-tidens förkortande och bränvinsskattens höjande. Riksdagen
gick än längre, den afskaflade icke husbehofsbränningen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
