Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hobergsgubben och de tio tjänsteandarna. En gotländsk sägen, berättad af Algot Sandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med rodnande kinder, med glänsande blick
satt Elsa i blommande ljung.
»Bra Gunnar!» Nej, ingen det ana ju fick,
att han just var Elsa lills kung.
När leken var slutad, kom Spelare-Hans
och stämde sin fedla och gned
en sprittande polska, och så blef det dans,
tills solen bak skogen gick ned.
Hvad strålande blickar, hvad kinder i brand,
hvad jublande, klingande skratt!
Och Fridarfve-Gunnar tog Elsa lills hand —
hon skälfde, men nickade gladt.
»Hej spelman, spel opp!» Och de dansade ut
på ängen i hvirflande rund. —
När fedlan se’n tystnat och valsen var slut,
de gingo i grönskande lund.
Jag vet ej, hvad hviskande talat de ha.
Men björken, som stått där och lyss,
har skvallrat, att Elsa lilT svarade »ja» —
och så, att det lät som en kyss.
Och det är nog sannt. Ty när skörden man fått
i hägn under ladornas tak,
vid Gullbjärs där reddes till bröllop så brådt
med sömnad, med brygd och med bak.
När Elsa stod rosig med krona och krans
och Gunnar sin brudgumsdräkt bar,
då hviskade folket, att aldrig där fanns
i Södret ett fagrare par.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
