Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid julbrasan. Berättelse från Karl XII:s tid af Verner v. Heidenstam. Med 3 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kysste henne. Slutligen kysste hon också mig tillbaka
och lutade sig mot silfvertyget på mitt bröst och grät och
skrattade om hvartannat. Vi gingo fram och åter genom
de många gemaken, men vid en gifven dörr hejdade hon
sig alltid, ty där bakom hade herr fänriken behagat gå
till hvila i en af det höga herrskapets egna plymascherade
bäddar. Slutligen satte vi oss i en gul länstol, och jag
tog henne på mitt knä och lindade den tjocka flätan om
min handled. Det var heller ingen osanning när jag då
hviskade henne i örat, att mitt förhärdade knekthjärta sällan
klappat varmare.
Med vemod minns jag de lyckliga dagar, som nu
följde, och hellre än att återkalla dem timme för timme
öfverlåter jag åt er andra och helst åt de yngre att göra sina
imaginationer. Likväl ställde jag alltid Makar hvar afton
som post utanför huset och lämnade aldrig huggvärjan.
Ibland kunde Katarina på lek rycka den af mig och hålla
den sträckt med båda händerna 0111 fästet samt stampande
gå genom gemaken, medan höstregnet slog på rutorna.
De löst uppsatta gobelinerna sattes i rörelse af luftdraget
bakom henne, så att bilderna tycktes andas och böja sig.
Det gaf genljud hvar gång hon med den svarta hättan
neddragen som en gammaldags stormhatt ropade sitt:
Framåt! Då byggde jag barrikader af bord och
gyllenläders-stolar ända till dess jag midt under anfallet med ens sprang
fram och bemäktigade mig både sköldmön och hennes
vapen. Jag hade ej längre någon tanke för mina
kamrater, som under tiden kanske hungrade och blödde, och
min enda önskan var att alltid få stanna där jag nu
befann mig.
Katarina luktade alltid lavendel. Vi hade afstängt ett
hörnrum för vår räkning, och dit lyfte hon in sin stora
kista, som helt och hållet var öfvcrklistrad med blårutigt
papper. Den innehöll hennes kläder och öfriga tillhörfg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
