Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid julbrasan. Berättelse från Karl XII:s tid af Verner v. Heidenstam. Med 3 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heter och öppnades aldrig utan att fylla rummet med
lavendellukt. Det var hennes käraste tidsfördrif att ligga
på knä framför kistan och draga upp alla klädesplaggen
och en mängd små dosor och askar samt därefter åter
packa ned dem méd största omsorg. När jag fann detta
allt för tråkigt -eller rummet ibland blef för kallt,
öfver-talade jag henne att gå med mig ut i storsalen, där vi
satte oss på ugnen. Då pröfvade jag att fängsla hennes
uppmärksamhet genom att berätta min långa huggvärjas
lefnadshistoria och knusslade därvid just ej med ord. Jag
visste med säkerhet, att den redan då hade elfva
människors död på sitt samvete, och på min arm kunde jag
visa henne ärr efter både snuddskott och hugg. Men hon
frågade icke mycket därefter. Berättade jag då sagan om
prins Gideon af Maxibrandar, blef hon otålig. »Det där
är sådant som aldrig skett,» sade hon och började med
ifver fastsöm ma gröna och röda klädesuddar på två
skinn-pjäxor, som tydligen voro ämnade att blifva ett mästerverk
i sitt slag.
Herr fänriken lefde i ett ständigt rus och visade
kvinnorna det mest uppenbara förakt. Katarina fann också
detta mycket lyckligt, påstod hon, ty det var så svårt för
en person af hennes klass att tillrättavisa en så hög herre,
om han blef efterhängsen, E11 morgon erinrade sig
emellertid herr fänriken det låsta hvalfvet nere i källaren,
hvil-ket vi båda hade glömt. Han gick genast dit, och
Katarina blef så utom sig af ångest att hon icke kunde dölja
det. Hon kramade mina båda händer och tiggde och bad
111ig att hålla honom tillbaka, och så fullständigt var jag
den gången mitt hjärtas fånge, att ehuru all min forna
misstro åter väcktes till lif lät jag tvinga mig att söka
hjälpa henne.
Svea 1893. «
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
