Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Amalia Lindegren, af Claës Lundin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Amalia Lindegren satt också här i åratal och knåpade
med sina ritningar, trodde nog att hon kunde ha anlag,
men vågade icke tänka på deras utbildande till
konstnärskap. Hon var ju fruntimmer, och sådana kunde aldrig,
det hörde hon oupphörligt upprepas af konstnärer och
konstälskare, »bli något af». Det ansågs ej ens passande
att ett fruntimmer skulle sitta och måla, och hade man
sagt, att äfven kvinnor borde, ifall de nu ovillkorligt ville
gå mot strömmen och syssla med konst, lära sig anatomi
och måla efter lefvande modell, hade det förklarats som
icke blott stridande mot den »skära kvinnligheten», utan
rakt af osedligt.
Därför gick det ej heller fort för Amalia Lindegren
att komma fram. Hon var redan några och trettio år, då
hon började studera på fullt allvar. Ända till den tiden
hade hon gått i Maria Röhls fotspår och sysselsatt sig
med att rita porträtt i blyerts och svartkrita, och man
har hört uppgifvas, att hon i början fick en riksdaler stycket,
men att priset småningom höjdes ända till tio. Det var
en ganska nätt husslöjd.
Slutligen försökte hon sig äfven pä porträtt i olja,
men det var med stor osäkerhet och ej utan räddhåga.
Vid trettiotvå års ålder — hon var född den 22 maj 1814
— vardt Qvarnström uppmärksam på den där lilla talangen,
som kröp så sakta fram, emedan ingen tog henne vid
handen och ledde henne på den knaggliga vägen.
Qvarn-ströms säkra blick såg, att det fanns något af den äkta
konstnärligheten hos det blyga fruntimret, men hvilket
nog aldrig skulle göra sig gällande, om det ej erhölle god
handledning.
Han beslöt att skaffa henne tillträde till undervisningen
vid konstakademien fast detta icke gick så lätt. Professor
Sandberg, som då var direktör för akademiens läroverk,
var otvifvelaktigt en välvillig man, men hade sannolikt
Svea 1893. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
