Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När Vallbo-tomten försvann af Mathilda Roos. Med 2 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter att ljusen blef släckta å allt lugnt å stilla te natten.
Vi ska fäll gå te hvila, vi också!»
Härmed satte hon undan spinnrocken, och inom en
stund lågo alla och sofvo i Per-Niklas’ stuga.
Den lille tomten kröp försiktigt upp för trappan,
tömde gröten i den läderpåse han hade hängande vid
bältet och gick vidare.
Så kom han till Mathias och till Jöns och Nils
Månsons och hvad de allt hette bönderna i Vallbo. Och
öfverallt snokade han i båsen och spiltorna, på logen och
i källargluggarne, och om han såg att några af pigorna
eller drängarne somnat ifrån talgdanken, så blåste han på
rutan ända tills den sofvande for upp och trodde att det
var husbond’ som bultade på. Då blef ljuset släckt, och
i stället silade månskenet in genom de små dunkla rutorna.
Men när han sett att allt var stilla och tyst i Vallbo,
och att nattens hvila sänkt sig öfver trötta lemmar och
sinnen, då lämnade han byn och begaf sig till skogs för
att hälsa på en farbror som bodde på andra sidan fjället.
Ty det är endast om nätterna, då människornas ögon äro
slutna, som tomtar och vättar och troll äro ute, det är
endast månens och stjärnornas sken de kunna fördraga, på
dagen försvinna de, och ingen vet hvar deras hemvist är.
Stigen, på hvilken tomten gick, bar brant uppåt genom
en skog, som omväxlade med furuträd, vilda täta
busksnår och löfträd, mest aspar. Nu i oktoberkvällen stodo
asparna nästan aflöfvade, med månskenet lvsande mellan
de nakna grenarna, på hvilka här och där hängde ett gult,
darrande blad. Men marken var alldeles öfversållad af de
nedfallna bladen, som sakta prasslade under tomtens små
lätta steg. Ibland klämde skogen ihop sig, så att
månskenet knappast kunde smyga in mellan de mörka furorna,
men ibland vidgade den sig, och då framträdde månen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
