Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När Vallbo-tomten försvann af Mathilda Roos. Med 2 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den lille tomten gaf till ett skri, och hans ansikte
förvreds ohyggligt. Jämrande böjde han sig ned och
försökte lyfta upp stocken, men den var honom för tung,
hur mycket han ansträngde sig lyckades han ej få bort
den från sin krossade fot. Icke heller kunde han rycka
lös foten, ty det gjorde allt för ondt, och så måste han
stå^ där fängslad timme efter timme i den kalla höstnatten.
Och medan han stod där, och fram emot midnatt
tunga moln allt emellanåt drogo öfver månens skifva, så
att det blef alldeles mörkt inne i den djupa, vilda skogen,
hvars tystnad endast stördes af ett hemlighetsfullt prassel
mellan furorna eller ugglans skri i de nakna asparne, tänkte
han på de små fåglarne, orrarne, hjärparne, snöriporna,
för hvilka folket här lagt ut sina giller. Han tänkte på
hur fria och glada de flögo uppåt fjällväggarne, hur lätta
de sprungo fram långs skogsstigarne mellan snår och
buskar, och hur så den hemska gillerstocken föll ned på
dem, så att de måste stå där hela natten plågade och
lemlästade, se hur solen gick upp, höra hur deras vänner
och släktingar jublade den nya dagen till mötes, medan
deras krossade vinge slog sina sista flämtande slag.
Och så tänkte han på folket där nere, Vallbobönderna,
till hvilkas hem han dragit så mycken trefnad och
välmåga, tänkte på hur lugnt och godt de nu hvilade, medan
han stod här och led aila de kval, som lidits tusen gånger
före honom, fastän skogen bevarat hemligheten därom.
Och hans ansikte med det långa skägget och de små
tindrande ögonen, som nyss såg så vänligt och belåtet
ut, fick ett elakt, hämndgirigt uttryck och han hytte med
den knutna handen bortåt Vallbobyn.
Emellertid började det nu att dagas och bli lif och
rörelse i skogen. Det knäppte i buskar och snår,
hackspetten smällde mot trädens stammar, här och där hördes
ett enstaka jollrande kvitter bland grenarne. Ugglans rop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
