Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fem dikter af Verner von Heidenstam - 5. Malatestas morgonsång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hej! Döden, pulcinellan ibland gudar,
den blinde komikern, han löjliggör
hvadhelst hans tafatt burna lie rör,
och ofvan allt, han tanklöst fått förstöra,
står som en obelisk hans åsneöra.
Han lämnar en Petrarca åt vårt skratt.
Och barnen leka med sin farfars hatt,
när på sin årsdag efter sockerrätten
de klädas ut i plagg, som gömts i ätten,
och gyckla med dess löjligt svängda brätten,
fast deras hand af ammans ännu stöds.
Hvcm minns min morfars svägerskor med allvar?
I fyra år de drucko mjölk som kalfvar
och hostade sig nästa vår till döds.
Hur löjlig blef hvar saligt hädansofven
från gamle Noak ned till siste påfven,
som tronsatt stolt bland mängden såg sig om
men satt på nattstoln, då vår Herre kom.
Rif bort de flor, som edra pannor svärtat
när där vid sorgens sotarfest de hängts,
och skratten, skratten! Hållen er för hjärtat
och skratten ut, så snart en kista stängts!
Vi dölja ej på vårdarna, som remna,
med allt latin hvad innerst sägas vill:
vi här åt skämtet edra minnen lämna,
ty det har ensamt allvar, som är till.
Ren sömnen, dödens syster, vyssjar resår
som orkeslösa kräk på dikets brädd
och med sin snarkning, med sin unkna bädd
och öppna mun förlöjligar en Caesar.
Jag fruktar döden som man fruktar blott
en glop som knuffar kull oss vid vårt slott,
för barn och tjänstefolk till spe och spott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
