Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den okända. Berättelse af Thore Blanche. Med en vignett af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag vet, att Du är ädelmodig och god, och att Du alltid
skall minnas mig med vänlighet.
Farväl, jag känner mig så trött. Min hand är
domnad och pennan förefaller mig tung som mitt eget hjärta.
Jag hör redan gamla Sofie hosta sakta utanför dörren —
jag har talat om för henne att det är sista brefvet och
hon är bedröfvad, ty hon håller så mycket af mig och har
hela vintern sett mig glad och lycklig.
Och då hon gått, skall jag lyssna till hennes steg, jag
skall höra henne stänga tamburdörren, som för mig icke
är tamburdörren utan lifvets dörr, och jag skall höra
hennes steg i trapporna — neråt, neråt, närmande sig mer
och mer dalens botten. Och då jag icke längre kan höra
henne, skall jag lägga mig på soffan och drömma.
Den okända.»
3-
Tre år ha förflutit sedan v. häradshöfding Herman
Clason läste »Den okändas» sista bref. Han har icke
glömt hela saken, som de flesta kanske skulle ha gjort,
men han tänker icke längre på den. Hennes bägge sista
bref hade rört honom djupt. De hade gifvit honom nyckeln
till en hemlighet, hvars innersta dörr likväl fortfarande var
stängd, och han erfor en känsla af vemod, då han någon
gång bland sina öfriga papper såg bunten med
hennes bref.
Han hade den sista vintern varit ganska mycket med
i sällskapslifvet, där hans angenäma sätt och ståtliga
utseende gjorde honom omtyckt af fruntimmerna, på samma
gång som den lyckliga utgången af några skickligt skötta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
