Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I Vineta. Berättelse af Selma Lagerlöf. Med 2 teckningar af Gerda Tirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rickards stnak, eftersom han menade sig kilhnå Spåra litet
af Guds styrelsekonst i den. Han menade sig aldrig ha
fått en sådan fingervisning, aldrig hade »han där uppe»
tydligare visat honom sin ledning.
Man kan också förstå, att han i dessa bref, liksom
annars i samtal, berättade hur han kommit åt att fria.
Det hade ju ej varit alldeles så lätt, menade han, ty han
hade bara haft en dag på sig, innan barken skulle segla.
Det var emedan den förre kaptenen fått slag, som han
kommit till befälet. Lasten var intagen och allt ordnadt,
redan innan han anländt till Visby. Men hur han skulle
få sin egen affär uppgjord, det kunde han ej förstå. Det
var hårdt att nödgas segla utan att ge henne åtminstone
en vink om hur han hade det, om att han var alldeles
på det klara med sig själf.
Så fick han se henne nere vid hamnen, men långt,
långt borta. Han var ända nere vid badhuset, och hon
gick åt staden till. Han började springa, men det var en
förtviflans gärning; hon såg ej åt hans håll, och om ett
par ögonblick skulle hon vara inne bland gränderna och
alldeles borttappad för honom. Men just som hon gick
förbi kolgården, stannade hon och blef stående alldeles
som fastnaglad.
»Men det var ej så som jag i början inbillade mig,»
brukade kapten Rickard säga, »att det var min önskan,
som höll henne kvar, utan emedan där, just på den
soligaste platsen i hela hamnen, fanns något så vackert
att titta på. Där satt nämligen en svart och sotig
kol-gårdsarbetare i en stor slokig hatt och matade dufvor.
Karlen satt där på en sotig lår, marken var svart och
väggarna bakom honom voro grå, och han hade sot både
i skägg och hår, både på händer och kläder, men han
var alldeles omfladdrad af dc ljusa fåglarna. Han hade
namn på dem och ropade på dem. Morfar kallade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
