- Project Runeberg -  Svea folkkalender / 1895 /
173

(1844)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första positivet. Ett julminne af Gustaf Schröder. Med 2 teckningar af Einar Torsslow

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Då saken var öfverstökad kommo frågor till vår
italienare, först hur han kommit hit och hvarifrån. Han
berättade då, att han kommit öfver Tiomilaskogen från
Dalarne. På vägen hade han varit flera dagar, gått vilse
och ej vetat, hvar han var. Frusit och svultit hade han
de sista dagarna, ty den smula proviant han försett sig
med hade tagit slut. En kväll sedan mörkret inträdt hade
han, uppgifven af trötthet, slagit sig ned under några
lummiga granar och strax därefter fått höra tunga steg,
brak af kvistar och flera stönanden.

»Då visste jag, att björnen var mig nära, och trodde,
att han snart skulle äta upp mig, och så utmattad var jag,
att jag tyckte det just kunde göra detsamma. Men ännu
en gång ville jag höra mitt kära instrument, och så spelade
jag melodier från mitt hemland. Då aflägsnade sig björnen:
jag var räddad. Gud och helgonen hade sett min fara
och frälst mig; nu är jag hos goda människor igen.»

Vi voro för unga och oerfarna att kunna förstå
främlingens känslor, den ångest som måste ha intagit
honom då han, vilsekommen och uthungrad, befann sig
långt från sitt sköna hemland i en nordisk urskog. Vi
skrattade och sade, att för björnen vore ingen fara denna
årstid: han låge då stilla och sof i sitt ide. Hade han
hört något, hade det varit älgar som passerat förbi, och
de vore icke farliga.

»Herrarna få gå upp nu,» sade Sara; »jag vill duka
fort. Spclemannen har kanske ingen mat fått på flera
dagar.»

Hennes ord slogo ned som en bomb. Vi togo illa
vid oss, då vi kunnat glömma oss så. På tillfrågan sade
mannen oss, att han redan tidigt på morgonen funnit en
stuga uppe i berget, och där hade han ätit och hvilat
hela dagen. Nu var han i godt skick.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:21:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svea/1895/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free