Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid hafvet. Skizz af Cecilia Bååth-Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I tidiga vårdagar, då löfvet ännu var spädt, såg jag
honom där och in till sena hösten, då luften var tung,
hafvet svart och den kalla vinden kom hans hand, som
förde penseln, att nästan stelna. Inlindad i en pläd, som
satt i kors öfver ryggen, målade han: ständigt, ständigt
detta haf i skiftande dagrar, men — och detta var hans
olycka — alltid i samma stämning.
Hans sinne var förmörkadt af det olycksöde, som
tycktes hota hans lif.
Borta i den vackra herrgård, hvars halmtäckta uthus
syntes mellan skogens stammar, var hans hem. Här hade
han vuxit upp. Dagligen hade hans ögon blickat ut öfver
haf och kust, till dess hvarje krusning på det förra, hvarje
linje af den senare tycktes honom kända; det var honom
till slut, liksom om han och hafvet och kusten voro gamla
vänner, förtrogna, förenade genom ett hemligt band.
Tidigt hade han sökt med färger återgifva allt, som
han sett och som han såg, då han från branten blickade ut
öfver strandlinjen eller rymden, hvilken långt borta gick i
ett med vattnet: Under sin lärotid på akademien voro hans
studier och skisser alltid motiv från sjön: hafvet i storm,
i töcken, i död ro. Man spådde honom en stor framtid
som marinmålare — kunde han endast öfver vinna en viss
enformighet, som låg öfver hvarje, till och med det minsta
hans utkast, en viss »tyngd», som man påstod hvila öfver
själfva hans uppfattning.
Vänners och kamraters loford hade dock aldrig gladt
honom, och vid deras anmärkningar hade han alltid
suttit tyst.
Han kände visserligen, att han måste måla, måste
skapa, att detta var det enda sättet, på hvilket han kunde
hålla sin ande frisk — om han öfver hufvud kunde det.
Ty han visste också, att den tyngd, som hvilade öfver
hans taflor, ej bodde i penseln och handen, ej i uppfatt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
