Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Min första hare. Humoresk af Klas Fåhraeus. Med 6 teckningar af G. E. Törner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förvillande grå ben, fick sina ögon öppna, vända af i
rät vinkel, gick för brinnande lifvet — och därför ändå
snabbare. Förgäfves sände direktören en kula efter
flyktingen, den borrade sig endast mordiskt ned i den snöiga
rågstubben. Och haren fortsatte pilsnabbt sitt lopp med
hundarna hack i häl efter sig — rakt mot min
bössmynning.
Det behöfdes då icke att direktören, lyftande bössan
och hofverande med båda armarna lik en stannad
väderkvarn, ropade till mig med stentorsstämma: »Bränn afl
Bränn af!»
Jag störtade redan fram emot gärdesgården, hvilket
jag icke borde ha gjort, ty haren denna gång
klarsyn-tare gjorde strax en bukt åt sidan, hvarvid jag tryckte
till — men tyvärr icke af. Jag hade låtit ena hanen
förbli ospänd och det var på den jag tryckt — Ve och
förbannelse! Upp med hanen, geväret till ögat för andra
gången och så — sköt jag! — enligt inprentad beräkning
två hårlängder före haren på omkring hundra hårlängders
afstånd. Jag hade då ännu en förhoppning att råka det
neddykande djuret i bakdelen, men knappt hade skottet
lämnat pipan, förrän jag fattades af en gruflig fruktan, att
något hagel råkat den förföljande stöfvarn, Edvardos
ögonsten, i halsen. Denna verkliga ångest tillät mig ej sörja
öfver att haren, det oskyldiga lilla kräket, som undgått
gevärselden, nu klämmande sig under staketet med
oförkortade dagar försvann ur sina manhaftigt grymma
förföl jares åsyn.
I nästa ögonblick voro mina båda jaktkamrater framme,
i hvilkas ansikten otvetydigt stod att läsa vrede och gäckad
jaktsnikenhet. I själfva verket bemötte de mig, trots
direktörens privata regel att ta bommar kallt, som den värste
brottsling. Och då jag ännu, full af oro för hunden,
sporde, om de märkt spår af blod, möttes denna ödmjuka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
