Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En historia vid teet af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon var icke det ringaste beredd på detta, hade varit
van att sitta i sin soffa och le, och skulle nu plötsligt
upp på golfvet för att agera. Hon hade varit van att
infatta hela världen i en sömnigt vänlig blick i
reflexionsspegeln och tycka synd om fattigt folk och tillbedja de
förnäma, nu skulle hon plötsligt finna resurser till misstro
och vaksamhet och repliker. Men det gick bättre än hon
någonsin kunnat tänka sig, hon kände snart inom sig ett
hat så starkt, att det lätt improviserade allt som behöfdes.
Ingen roffågel kan se så intensivt elak ut som en gås,
i färd att nypas, och blir denna blott tillräckligt retad,
kan hon flyga hur långt som helst. Och fru Molin flög.
Än var hon här, än där, hon spejade i köksfönstren, hon
höll utkik på vagnar, hon grät om nätterna och lagade
älsklingsrätter till frukosten och fann på allt upptänkligt
för att vakta sin man.
Det såg ej ut att hjälpa. Hans ståndaktighet smalt
med pomadan i benan inför Aurores smickrande blickar,
hans samvete tystades med små svordomar och minnen
från ungdomstiden och reflexioner, att så var världens
gång, och att i alla händelser ingen synd var begången
ännu bara genom att beundra.
Hans hustru märkte det, och hennes känslostämningar
gingo öfver i ultraviolett, i subtila dolda färger, och hon
gratulerade sig att genast i början med omedveten list ha
hållit skenet uppe i afseende å Aurore; nu var hon henne
nära och kunde vakta bättre. Men hon hatade henne.
Där kom denna människa och hade krökt näsa och
trodde sig för den skull vara fin och narrade andra att tro
på. det och var ömtålig och skulle ha schalar svepta om
axlarna af ungdomligt lättfotade gamla narrar och kunde
inte tåla lukten af lackviol och hade gardinen nere till
elfva och hufvudvärk till tolf och talade i en sväfvande
ton någonstans uppe i svalget, som om hon varit gref-
Sve* 1886. 9 .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
