Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges natur. En inledande betraktelse af August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK NATUR.
gen, och hvad Dalälfven beträffar är den endast ett företal
till de norrländska som återigen äro Norrlands specialitet.
För att nu stanna vid Siljan, måste vi först taga en
negativbild för att sedan fullborda den med en positiv, då
det icke går an att definiera med idel negationer. Men
allra först äro vi nödsakade renskrapa den gamla bilden
af Siljan som vi bära i minnet, utplåna tradition, häfd
och historia, glömma Engelbrekt, Gustaf Vasa och
dal-karlarne, förbise daldräkten, Ornässtugan och kyrkbåtarna
med femton par åror, de stadigvarande majstängerna och
så vidare, samt endast betrakta den som ett intressant
objekt för topografen, geologen och naturhistorikern.
Nåväl, Siljan är icke något innanhaf som Venern och
Vettern äro, icke fullsållad med öar som Mälaren, icke
omgifven af sanka stränder och ett odrägligt lågland som
Hjelmaren af hvars storlek den ändock är; icke heller är
den lik Jämtlands Storsjö ehuru snarast. Siljan är en ganska
stor sjö ungefär tre och en half mil lång och en mil bred,
i det närmaste af Zurichersjöns format. Den påminner
äfven turisten rätt mycket om några af de nordschweiziska
sjöarna; och uppsvensken som icke sett någon bergsjö
måste den tilltala som ett stycke natur öfver de vanliga
måtten. Vattnet är bredt som en hafsfjärd och stränderna
höja sig stundom brantare, stundom mera långsluttande,
beroende mestadels af bergarterna som häromkring äro
särdeles växlande och därför äfven gifva sjön ett oroligt
tycke. Vid Leksand till exempel som hvilar på urskiffrar
höjer sig stranden i flera etager; nederst på strandlinien
med al och därofvan något gran; däröfver ligga
hafre-åkrarna; ofvan dem byarna, grå med platta tak såsom i
Tyrolen; än högre, och björkhagarna vidtaga; blanda sig
sedan med gran på fäbovallarna, tills granen slutligen blir
allrådande på hjässan. De stora odlingsbara bygderna åter,
såsom Rättvik, Mora och Sollerön hafva just uppvuxit ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
