Jag såg henne icke, när lifskraften svällde
och ungdomen låg som kalifernas välde
så rikt och så varmt i den mörka hyn,
jag såg henne först, sedan höstregnen slagit
och vintern de snöhvita strimmorna dragit
som drifvor i skog i Dolores’ hår.

Men ögonen såg jag, som ej hunnit mista
sin sista förbittrade älskande gnista
af elden, som fordom så mäktig var,
och stoltheten låg som ett dröjande minne
af sol, som belyst hennes hemslotts tinne,
på gulbleka rynkade pannan kvar.

Hvad var det för lockande stämmor som hördes,
att långt öfver vattnen och landen hon fördes
och rycktes med roten från hembygden loss,