Vid himlens port en vacker flicka står
i baldräkt klädd — ett dansprogram vid barmen
och rika smycken blixtrande kring armen
och vattenliljor i sitt mörka hår.

Hon sliter handskarna af sina händer
och slår på porten, trotsigt några slag.
Den öppnas — väktarn med de stränga drag
sitt öga forskande mot henne vänder.

Hon sänker pannan inför denna blick
och skådar ångestfullt dit ner mot jorden:
»Vi äro två» — hon hviskar sorgset orden,
»om blott min älskling icke vilse gick.

»Där nere lyste månens sista strimma,
när hem från balen han mig följde nyss,
vi togo afsked med en sista kyss
och stämde möte här vid denna timma.

»Jag skulle svika den, som jag höll kär
och bli för rikedom en annans maka
och falska eder ge och få tillbaka . . .
Jag kan ej ljuga, därför står jag här.