Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strids julafton. En berättelse från århundradets början af Emil Kléen. Med 2 teckningar af Nils Larson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skref jag årtalet 1773 och lät födelsedagen infalla på
själfva bebådelsens dag.
Det spordes snart i socknen af hvad sinnets art och
beskaffenhet den nykomne var. Långt uppe mot den
nordliga gränsen, där det var glest bebyggdt och armodet
satt som gäst i hvarje stuga, hade han fört upp en liten
koja åt sig på en allmänning. Här blef snart
samlingsplatsen för allehanda löst folk, som i dessa tider drogo
genom landet. Det var till mesta delen gamla knektar
likasom Strid, hvilka, i stället för att välja sig ett hederligt
yrke, föredrogo att vandra lösgänges längs vägarna och
städse voro besvärliga gäster i bondens hem, som de fyllde
med sin brännvinsstinkande andedräkt och sitt ljugande
skräfvel öfver de krigiska bedrifter, dem de sade sig hafva
utfört. Hända tör ju ock, att någon enstaka varit så
bragdestor och hugstolt som han föregaf sig, men hos de
flesta var det idel tomt skryt, mången gång så stormodigt
öfverdrifvet, att till och med de i slika ting oförfarna
bönderna vordo det varse och drefvo spe med ljugaren.
Med sådant folk var det Strid hade sitt lefverne.
Ibland kunde de vara ända till dussinet fullt församlade i
hans dragiga koja, som uppvärmdes med stulen ved, och
där de tillbragte tiden med att dricka brännevin och dobbla.
Att ett sådant näste blef socknens allvarliga och hederliga
män till stor förargelse säger sig själft, helst sedan Strid
begynte locka drängar och bondsöner till att deltaga i sitt
skamlösa lefverne. Till slut tog han till och med ett löst
kvinnfolk i huset, ett skarn, som visserligen var fagert —
om n.u ett mörksens barn kan så kallas — att skåda,
men ur hvars ögon ondskans och slemhetens tankar
sprutade ut som gnistor ur brinnande björkeved. Med henne
lefde han i uppenbar skörlefnad, och det var först sedan
byamännen hotat att afsveda hans näste intill grunden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
