Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strids julafton. En berättelse från århundradets början af Emil Kléen. Med 2 teckningar af Nils Larson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som han kyrktog henne som äkta och i öfrigt lofvade att
blifva en bättre människa.
Dessa hans nu förtalda bragder, huru mörka och
vederstyggliga de än kunna synas, äro dock icke orsaken
till, att jag så vidlyftigt uppehåller mig vid honom i mina
anteckningar. Fastmera tyckas de obetydliga och så litet
vägande som en fjäder, den vinden bortför, emot ett block
af bergenas granit, i jämförelse med det brott, för hvilket
han vardt häktad och fick lida sitt straff efter de lagar
och förordningar, som i landet allmänneligen gälla och
efterlefvas. Ty att taga en människas lif, där det icke i
yttersta fara sker för att värna hälsa och lem, är med
rätta belagdt med lifsens förlust efter Skriftens ord och
kunniga lagstiftares mening . . .
Det hände sig alltså en dag vid mickelsmässa, att en
gårdfariehandlare — en »knalle» som allmogen kallar
detta slags folk — fanns liggande mördad och plundrad i
skogen ett stycke från landsvägen. Det ville synas, som
om mördaren haft för afsikt att släpa sitt offer in i det
djupaste snärjet, dit knappast någon människa på år och
dag sätter sin fot, antageligen för att där gömma det under
löf och ris, så att liket skulle vara fullständigt förvandladt
och oigenkänneligt, när till äfventyrs någon kunde påträffa
det. Men — som ofta, enligt hvad jag hört, plägar ske
i slika fall — kom måhända en plötslig förskräckelse
öfver ogärningsmannen, när han nu i mörkret och
tystnaden befann sig ensam med den döde. Tilläfventyrs råkade
han snafva öfver någon ojämnhet i marken, så att han
tappade sin börda. Och törhända rann då skräcken öfver
honom, när hans hemska dåd stod för honom i all sin
rysansvärdhet och dref honom att fly från platsen som en
jagad räf, hvadan det första och — så att säga — klokare
uppsåtet blef ofulibordadt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
