Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strids julafton. En berättelse från århundradets början af Emil Kléen. Med 2 teckningar af Nils Larson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men då hon i denna sak uppenbarligen stod skuldfri, vardt
hon, sedan lagmannen näpst henne för hennes sedeslösa
lefverne, genast gifven fri igen.
På domarens uppmaning plägade jag understundom
besöka Strid i hans häkte och bedja honom lätta sitt
samvete genom en uppriktig bekännelse. Aldrig har dock,
för att tala med Skriftens ord, en sådd i så hög grad
fallit på hälleberget, som här var fallet; fåfängt lät jag
Lagens åska dundra öfver honom; fåfängt sökte jag väcka
honom med Evangelii mildhet; han aktade icke för rof
att drifva uppenbar gäck med mig och sökte med allsköns
otidigheter fresta mitt tålamod.
På själfva julaftonsdagen var jag hos honom vid
tutiden på eftermiddagen. När jag inträdde i häktet, låg
han på sin brits, kedjad till händer och fötter, och hans
första ord till mig voro en grof svordom. Jag låtsade
dock som om jag icke hört den, utan hälsade honom
ganska vänligt: »Guds frid i helgen, Johannes!» — ty,
underligt att omtala, hade detta vilddjur i människohamn
vid Döpelsens sakrament erhållit samma namn som den
milde aposteln, hvilken låg vid Mästarens bröst. Långt
ifrån att af detta tilltal i någon mån röras, begynte han
genast méd högan röst uppstämma en hiskelig knektevisa.
Då rann sinnet öfver mig, och ehuru jag vet att jag bort
stå frestelsen emot, fick vreden öfver så mycken trilskhet
och förhärdelse makt med mig, så att jag lyfte min hand
och slog till honom. Däruppå gick jag hasteligen min
väg, smällande dörren hårdt igen efter mig.
Under de mångfaldiga bestyr, som åtfölja julaftonen,
glömde jag snart fången i sitt ensamma häkte, och icke
ens när jag med de mina satt vid den rikliga aftonvarden,
hade jag, som jag bort, en tanke öfver åt den olycklige.
Det kom mig därför ganska öfverraskande före, när min
hustru klappade mig på handen och sade:
Svea 1897. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
