Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strids julafton. En berättelse från århundradets början af Emil Kléen. Med 2 teckningar af Nils Larson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Far, har du tänkt på, att vi kanske borde skicka
litet fisk och gröt ned till fången?»
Jag fällde gaffeln och såg stort på henne.
»Till hvem? Till Strid?»
Men jag behöfde icke många ögonblick för att komma
till insikt om, att min kära hustru nu som alltid var den
klokaste och mest förtänksamma af oss båda. Desto mera
blygdes jag öfver, att jag icke själf fallit på en så naturlig
och kristelig tanke.
»Och så,» fortsatte min hustru, »kan lilla Elsa
bära det ned till honom. Hon har så många gånger bedt
att få se fången, och, hvem vet, kanske kunde det göra
godt i hans förhärdade hjärta att blicka in i ett par
oskyldiga barnaögon.»
Lilla Elsa var vårt yngsta barn och min ögonsten.
Jag vet fullväl, att föräldrar göra orätt uti att särskildt
fästa sig vid något af sina barn, ty däraf alstras lätt hat
och osämja hos de öfriga, som ju bland annat vårt kära
fäderneslands historia lär oss, och själf har jag mer än en
gång tänkt mig, att det kanske var ett straff för min
af-gudiska kärlek till barnet, när Herran så hasteliga tog henne
till sig, medan hon ännu befann sig i sin ungdoms skönaste
knoppningstid. Men ingen, som såg henne nalkas med
sina stora klara ögon och det gula håret, som låg i lockar
ned öfver hennes skuldror, kunde annat än tycka, att hon
var en riktig liten Guds ängel — och huru mycket mera
icke då ett fadershjärta!
»Men, kära mor,» invände jag, »tror du, att det
är lämpligt att Elsa går dit. Betänk, hvilken vild och elak
människa han är! Och kanske skulle han försöka taga
hämnd på det oskyldiga barnet för hvad jag förbrutit mig,
ty — skam att omtala — lät jag af en hastig öfverilning
förleda mig att slå till honom, när jag var där nere i
middags.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
