Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur ett Hjärtas dagbok. Novell af Oscar Levertin. Med 3 vignetter, hämtade ur Helena Maria Linnerhielms, född Ehrenstråle, Vitterhetsförsök, Stockholm 1795
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Försiktigt, för att ej väcka den gamla — 0 moder,
sof, och låt den milda sömnens gud utsläta dina gamla
lemmars trötthet i sitt lena famntag — på tå smög jag mig
ur vår koja, och luften mötte mina fotsteg, kall och frisk,
vidgande lungorna och renande anden. Öfvermannad af
tanken om världsalltets storhet och älskande allt intill
krypet, som min sko undvek för att ej lemlästa eller skada,
följde jag den lilla gångstigens slingringar genom täcka
dälder och gröna dungar, uppför skogssluttningen, tills dess
jag nådde krönet, just i samma ögonblick som dagens gud
med strålfingrarna slog åt sidan morgonrodnadens
purprade sparlakan och steg fram bländande och hög. Vattnet
i den lilla prasslande bäcken bredvid, som legat grått,
sken som blankt guld, fåglarna prisade Välgöraren med.
sina innerliga och oskuldsfulla tackkväden. Jag kände
tårarna tillra utför mina kinder, jag föll på knä på den grå
stenplattan, andäktigare än på ett tempelgolf, och jag tillbad !
Sol, ljus, urtidens och evighetens himmelska fackla,
som göt dagern öfver kaos, du allnaturens höga bloss,
bländad af din glans, genombäfvad af tacksägelse för det
nya lif du i din outgrundliga rikedom unnar mig liksom
andre jordens kreatur, knäpper jag mina händer till en
bön, icke med zelotens fanatism, icke med trång ortodoxi,
men som en människa, bror till alla sina medmänniskor,
och arm och hjälplös som de!
Gudommeliga klarhet, Allskaparens ljusa atmosphere,
du ser in i min varelses löngångar och skamvinklar och
för dig är intet af min uselhet fördold. Men du vet också
att mitt hjärta är ädelt, att min själ är god, att det är en
blott för rik känslas förirring, som ledt mig vill och ej
egen brottslighet.
Rosalie, Rosalie! Till den blomkransade grafurnan,
som hyser din tårvätta aska, går denna suck. Stackars
vilseförda flicka, som naturen skänkt ett blott allt för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
