Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur ett Hjärtas dagbok. Novell af Oscar Levertin. Med 3 vignetter, hämtade ur Helena Maria Linnerhielms, född Ehrenstråle, Vitterhetsförsök, Stockholm 1795
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brännbart temperament, dukande under för passionernas
ljufva retelser. Gudi lofvadt, det var icke jag som först
missbrukat din sveklösa ungdom, och än mindre var det
jag som öfvergaf dig, när plågan isade rosorna på dina
kinder och döden släckte skrattets lifsflamma öfver den
mun, som så gärna och så eldfullt kysste. Nej, under
tusende flytande tårar slöt jag dina ögon och dina ögons
sista bild på det skammens och nödens ställe, där du låg
och lyktade dina dagar, öfvergifven för första gången af
Cupido och Chariterna. Ensam af de många, som du
lyck-liggjort, gick jag bakom din kista och lade ännu den
rosenkrans som jag räckt Idalias prästinna på grafkullen
vid Solna... Men ack, rodnande Rosalie med röda band
i corsagen och rönnbärsröd pompon, hvita, bleka Rosalie
i grofva svepningslinnet af buldan på kuddens kallgrå lärft,
jag kan ej förgäta dig! Som andra kom jag och lånade
af din eld, när jag var ensam och förfrusen, som andra
tydde jag till din glädje och din smekning, när jag var
gäckad och slagen — men att hjälpa dig, att rädda dig
från den bristande glanskis, där du dansade mellan de vakar,
som heta nöd och lust — det! — Dock, milde Fader,
hvilkens bild är den sol som nu lifvar min anda, du som
känner mig och min ånger, och som vet att jag är bättre
än de många, förbarma dig och gif mig här i denna min
dyra hembygd, dit jag sökte hän undan Stockholmslifvets
oro och samhällslefnadens buller, den läkande, den stärkande
friden.–
Så bad jag och reste mig upp från den grå klippan och
en stor glädje fyllde min varelse. Jag kastade min hatt, jag
hoppade som ett kid, min själ jublade i kapp med nordens
Philomele, som ropade i grenarna på en lummig stam sin
hymn till alla sångers Mästare. Och lätt som en yngling
sprang jag utför bergets brant ner till byn, som i soluppgången
just mornade sig. På torget vid brunnen, som bjuder ett friskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
