Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam. En silhouett af Oscar Levertin. Med ett porträtt: “Hans Alienus“ af Hanna Hirsch-Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i parabler och fantasier, i hvilka österländsk sinnrikhet och
förnäm västerländsk gratie ingått den mest intagande
förening. Varmare verser, mer fulla af sinnlig charme än de
glada gudarna inspirerat Heidenstamom bagarflickans Ninive,
danserskornas Tanta och scheriffdotterns Trebisond äger ej
den svenska poesien, och ändock har man en känsla af att
deras epikureiska innebörd snart äfven för författaren skulle
höra till minnenas antal. Icke att man önskade det,
tvärt om, hvem vill ej se ungdomen och rosen blomma så
länge som möjligt, och hvem har hjärta att önska de
första bekymrade vecken i ett skrattande och fint ansikte ?
Nej, man såg blott här och hvar, att också denna unga till
muselmansk nöjespredikant kostymerade svenska ädling
innerst hade hemlandets sjukdomsanlag till oro och melankoli,
och med en suck väntade man, att äfven detta dock så
spänstiga och soliga humör en gång skulle som Per Gynt
nödgas skrifva i sin dagbok »kom senare till andra
resultat».
I själfva verket innebar redan Hans Alienus denna
förändring. Trots färgprakten, öfverdådet, den ställvisa
ysterheten talar hvarje sida i denna stort anlagda bok ej
om ungdomens lättköpta njutningsfilosofi, utan om
mandomens grubblande behof af en allvarlig och uttömmande
världsförklaring. Den unge riddaren har blifvit en trettioåra
resefilosof, som jäktad af sin längtan efter förklaringens
formel genomströfvar döda och lefvande världar i rastlös
oro och än mindre än Faust kan tillropa ett enda
ögonblick njutningslyckans rop »blif kvar, du är så skön». I
stället för orden glädje, sällhet har ordet skönhet blifvit
tillvarons magiska besvärjelseterm, och det flyktigaste
spratt är sedt i evighetsperspektiv. Hvad skulle
skrifvar-änglarna Nekir och Munkar i Vallfart och Vandringsår,
hvilka kalla Diogenes världens lättsinhigaste man, därför
att han försummar lifvets nöjen, säga om denne Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
