Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vinden från land. Berättelse af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
döden alltså!» Och han kände någonting i sitt inre, en
glans, ett oroligt skimmer försvinna med ett fladdrande,
liksom när ett ljus släcks. Det var hans sista rest af illusion
och hopp som stelnade i visshet om att den var besegrad,
hade varit det länge utan att veta det klart.
Han tänkte sig förströdt och långsamt in i hvad det
betydde, det som väntade honom, såg sig själf i
sjukdomens olika stadier, ensam, retlig och förbittrad, sökande
att hålla uppe skenet af muntert mod, den sista obligata
lögnen, såg sig ligga där, tryckt af nätternas heta och
torra mörker, med kamratens sunda andetag bredvid sig,
som likt en klocka mätte den långa tiden. Såg till slut
hospitalet, som han gått föibi det en kväll, högt uppe på
en kulle, med ljus i hvart fönster, blickande ut öfver
mörka tak. Det föreföll honom, att det var dit hans vandring
ständigt hade ledt, och att han halft vetat af det; för det
hade han gått in i trängseln. Det skulle så vara.
Och nu gatans lif omkring honom, de pinsamt böjda,
pinsamt nickande hästarna och mulorna, som liksom trängde
sig fram med trötta ryck af bogarna och bleka, brådskande
män och kvinnor och rasslet och skriket, allt hörde ihop
som ett streck till ett annat i en ritning, allt var
oundvikligt, och ingenting annat fanns i själfva verket till. I
gränden, när han kom hem, lekte några traspojkar, lekte
helt naturligt tjuf och polis, låtsades stjäla och ta till
flykten, grepos, öfverhöljdes med skällsord och fördes till
kontoret, skreko och skrattade gällt. Äfven detta, ehuru
det gaf ett ryck i hans inre, i något sjukt och ömt
där, tycktes honom lika oundvikligt som det andra; allt
var en lek, som visade sitt innehåll, bara man drog
läpparna från grin och såg på det.
Och med samma stela lugn berättade han för vännen,
hvad han fått veta, men han såg icke på honom, för att
icke upptäcka en darrning i hans läppar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
