Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vinden från land. Berättelse af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sådan. »Jag anser det vara det skönaste och största som
finns skrifvet,» slutade hon.
Walter svarade vänligt och trött: »Det är kanske den
mest musikaliska dikt som finns. Hvar rad är som
klingande droppar ur källor och grottor.» — Och han vände
sig åter utåt. Flickan läste vidare, rörande läpparna och
lyssnande till fantasiens ljud.
Walter lyssnade också, men halft förströdt, till de
fragment af symfonien, han kom ihåg, och skymtade
otydligt sagan.
Det var Comus, den vilda, sköna sonen af Bacchus
och Circe, som förtrollar de vandrande i sin villande mörka
skog, det var den irrande jungfrun, mot hvilken hans
makt strandar, hvars renhet stödes af himlens* sändebud
och af den underbara Sabrina, hafvets guddom, drömmens
fagraste skepnad, hvars fotsteg icke böja den daggiga
gull-vifvan, hvars röst är dallrande kristall och snäckors sus.
»Där sitter hon fången i detta,» tänkte han, »och
tror nästan, att så är lifvet; och ljudet af min hosta
förstår hon ej, och hafvet ser hon ej.» Han vände sig
emot henne. »Ni, som läser Comus,» sade han, »se ut
här öfver er bok!»
Ljuset hade brutit igenom långt borta, kallt som stål
och järn glittrade det i en skarp linie på den mörka
vallen af vågor, som blefvo svartgröna, blyfärgade inåt
med kammar af isigt skum. På himlen hade molnen
slitits ifrån hvarandra, tunga som skifferblock, famlande
om hvarann. Denna kontrast mellan det samlade, härda
ljuset och ödslighetens kaos blef nästan öfvernaturligt
hemsk, knappt till att bära för ögat; vild förtviflan,
grym och förintande kraft uttryckte den, ord voro för
små att fatta om den, fantasien för sårad och vek att
trefva efter den, — Det var hafvet som det är oändligast,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
