Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vinden från land. Berättelse af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
isgrön om dagen, gnistrande i eld, när mörkret föll på.
Hafvet var ständigt grått och så sällsamt uttryckslöst, en
oändlighet af låga böljor, som man for fram öfver, och
som kunde vara hur länge som helst; tiden förlorade sin
betydelse i detta enahanda och släppte sitt grepp på
medvetandet, allt blef som en dröm, man visste icke, om lång
eller kort. Walter satt och hörde flickan tala liksom långt
borta; alla de stora klingande namnen ljödo där, dem han
också tänkt och sagt något om förut. Konsten och konstens
storhet rörde det, och då och då, när det var nödvändigt,
hämtade han själf några ord långt borta ur minnet och
lyssnade till sig själf. Men det han tänkte nu, det var
bara, att konsten var ett tidsfördrif att vagga in sin smärta
vid, och ett bättre tidsfördrif var det att se tumlarna i
vattnet.
Ibland kom en hel flock och följde båten på lek,
med regelbundna rörelser sköto de igenom vågornas köld,
som bubblade öm deras mörka kroppar; de lockade tanken
med sig och vaggade den i friskhet och ro.
Ibland mötte fartyg, ångare med rader af rökande
skorstenar, seglare med svällande, vinglika dukar, sakta
krypande upp öfver hafvets rand, skjutande förbi sedan
med nästan löjeväckande brådska mot samma tomma öken.
Folket på båten gåfvo de ej mycket akt på. Loggen
kastades på’bestämda tider och drogs upp som en
sprattlande fisk. Passagerarna stapplade förbi i sjögången med
röd blåsta ansikten och bakom sig det gråa vattnet, som
blef till en backe, sluttande bortåt eller hitåt, allt som
båten lutade. De pratsamma stannade ett ögonblick och
yttrade så mycket, som de hade idéer till.
Sysslolösheten började ta på dessa människor, de
hänvisades mer och mer tillbaka på sitt eget innehåll och
fasade omedvetet vid de upptäckter de gjorde; ansiktena
blefvo så långsträckta, som de själfva hängde in effigie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
