Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vinden från land. Berättelse af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hem igen, ännu mycket armare än de farit, utan en gnista
af hopp eller vilja mer. Walter stod och såg på dem så
vänligt han kunde, önskade att han kunde ha sagt något
åt dem, drömde om sig själf och dem, gaf dem några
mynt och gick.
Så hade han irrat kring bland passagerarna och kärft
visat tillbaka deras förtrolighet — de skulle hit, och de
skulle dit, de skulle bo och äta där och där, de skulle ha
så roligt; redan började deras tunga ansikten på att lifvas
upp af förväntan på alla de nöjen, som skulle göra dem
till lyckliga människor. Till slut hade han stått i timtal
och sett ned i skummet vid stäfvens fåra och lyssnat till
det fradgande dofva bruset. De tankar, han skjutit
tillbaka länge, började tränga sig på honom nu. Där var så
mycket kvar ännu att gå igenom, eget nog, där var
hemkomsten — bara några dagar dit — mötet med
anförvanterna. Och hans lifs nederlag skulle konstateras med
skonsam tystnad med blickar som mindes honom förr och
jämförde, och med medlidandets bittra gåfva. Och ingen
skulle förstå, att han redan var död och öfver deras tankar,
med något af den hädangångnes kalla och gåtfulla storhet.
På båten rådde en allmän stämning af uppsluppenhet.
Nästa morgon skulle man vakna mellan Elbestränderna,
skulle slippa hvarandra och sig själf och hafvets enformiga
tomhet. Man började därför att hålla af hvarann som gamla
vänner, champagnekorkarna smällde i salongen, och man
höll tal och ljög af hjärtlighet, och den gångna tiden var
redan något länge sedan förflutet, som började att bli kärt.
Walter afböjde ett par inbjudningar och gick ut på
däck. Där blåste en svag sydlig vind i pustar som kommo
och lämnades bakom. Skymningen höll på att falla. Som
han gick utmed hyttväggen, kände han en ovanlig doft,
icke hafvets sälta och köld — en doft full af oro och
han visste icke hvilka minnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
