Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vinden från land. Berättelse af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han skyndade fram ur lä, fram till relingen mot
land, hade den midt i ansiktet, den doften, hade hela sitt
sjuka bröst fullt af den, stod där och andades flämtande,
med ögonen vidgade och lysande. Och han förstod med
ens hvad det var, och alla minnen togo kropp och form
och glimmade till för hans syn och ströko sig mot hans
dallrande nerver; ur det förflutnas skumma vrår myllrade
de fram, så lefvande som någonsin — och hvad var det
för ton som följde dem, hvad var det som ryckte i hjärtat?
Doften var vårens och jordens andedräkt;
klöfver-blommornas honung var i den och gräsets svaga, söta
krydda och mullens värme och stigande safter. Där låg
ett fält långt borta, doldt bakom silfverljuset, det var rödt
af blom, det var grönt af trängtande lif; bara, bruna fötter
trampade det, kornas fjärran läte blef till musik, där det
bars fram öfver marken af vind, en klocka ringde dagens
slut ur det spetsiga tornets ljudportar, allt var vackert där,
allt var kärt, och det hade varit hans. Ut öfver hafvet
bars det ljumt och smekande, så långt ifrån, att icke ens
gissningen kunde spana landet — det var jordens själ,
det var lifvet som sakta kallade.
Och Walter flydde det i förtviflan för att söka skydd,
ett knä att gömma sig intill, ett dunkel att svepa sig i.
Han kunde icke bära att vara ensam, hans stelnade ro
ramlade omkring honom, icke en tanke höll, icke en
stämning från nyss.
Han fann miss Aylmie på sin plats, kände blott att
hon var där, ty tårarna brusto fram och gjorde honom
blind. Han sjönk ned tätt intill henne.
»Hvad är det,» frågade hon skälfvande, »hvad är det
med er?»
Och han bröt ut i ett dämpadt skrik, vaggande fram
och tillbaka med händerna för ögonen.
»Å, känner ni inte? Det är doft från land, det har
Svea. 1898, 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
