Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det som aldrig blef sagdt. Berättelse af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till förmaning och tröst. Och dock måste det hafva varit
något, som fattats i all denna broderlighet. Ty pastorn
kunde icke dölja för sig själf, att under de fyra eller fem
samtal, hvilka fången och han haft med hvarandra, kunde
ingendera sägas hafva kommit den andre närmare. Fången
hade svarat höfligt och allvarligt på alla de frågor pastorn
hade riktat till honom. Han hade icke undandragit sig
att lämna de upplysningar om sitt eget själstillstånd, som
pastorn hade begärt. Men han besvarade genomgående
de framställda frågorna kort och knappt, och han undvek
sorgfälligt att göra en enda af dessa utförliga berättelser
på sidan om själfva frågan, hvilka alltid äro mera värda
för själasörjaren än det direkta svare.t själft. Ej heller
kunde pastorn säga sig hafva kommit så långt som han
önskade i fråga om att väcka fångens syndakänsla, än
mindre ånger. Det föreföll honom nämligen, som om
denna känsla bort ligga så öppen och klar inom denna
själ, som en blottad nerv. Han borde reagera vid minsta
beröring. Ty mannens skuld ropade mot himlen, och
han hade ingen ursäkt för sin synd. Men icke heller i
detta fall kunde pastorn märka, att hvad han väntat sig
verkligen inträffade. Fången visade ingen motvilja mot
de andliga samtalen, och han hade ingen obenägenhet mot
att höra guds ord eller att sysselsätta sig med de andliga
tingen. Men pastorn hade icke desto mindre hela tiden
den uppfattningen, att den dömde hörde på honom mera
af höflighet än af behof. Det föreföll pastorn nästan,
som om fången i sitt stilla sinne hade kritiserat
själasörjaren, i stället för att det här om någonsin tillkom
själasörjaren att vara den öfverlägsne, om också med
bibehållande af det broderlighetens ödmjuka sinne, som
Kristi lära kräfver af sina bekännare. Det var emellertid
nästan, som om fången hörde på hans ord med välvilligt
pfverseende och kände sig glad, när han gick,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
