Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det som aldrig blef sagdt. Berättelse af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle hafva åtminstone något i sitt yttre, hvilket kunde
tyda på att han var förhärdad i brottet. Annu mindre
kunde pastorn förstå uttrycket i fångens ögon. Ty dessa
voro blå och irrande och buro på ett uttryck, som 0111
den hjärna, hvars språk de skulle tala, varit försänkt i
evigt grubbel. Öfverhufvud måste pastorn säga sig själf,
att allt hvad han såg och allt hvad han iakttog, på det
bestämdaste stred emot, hvad han skulle ansett vara
sannolikt, om han hört historien berättas och sökt bedöma
den på afstånd.
Men allra mest förvånade det pastorn, att han icke
kunde göra ens det ringaste intryck på fången genom att
försöka tala till honom 0111 hans offer. Här hade pastorn
trott sig hafva funnit en punkt, som måste vara Öm, och
han hade därför försökt att vidröra den för att därifrån
finra en väg direkt till den brottsliges hjärta. Men just
på denna punkt hade fången visat sig vara som allra mest
oåtkomlig. Icke med en min förrådde han, att detta
samtalsämne var honom ens obehagligt. Medan pastorn
talade, satt fången stilla och såg envist bort. Det var
pastorn omöjligt att en enda gång fånga hans ögon, hvilka
oaflåtligt och utan att blinka tycktes stirra in i ett okändt
djup. Ett ögonblick hade själasörjaren till och med tyckt
sig se, att ett flyktigt leende öfverflög fångens drag, och
pastorn frös af ångest. Han fick den förfärliga
föreställningen, att fången hånlett åt sitt eget brott. Men i samma nu
var uttrycket borta, och envist stirrande mot en punkt, som
ingen mer än han själf tycktes kunna skönja, uttryckte
fångens drag samma oåtkomliga, rufvande svårmod, som
förut trotsat både religionens ord och prästens brodersinne.
Öfvergången var så hastig, att pastorn trodde sig hafva
sett fel, och att leendet aldrig existerat.
Pastorn såg allt detta, medan han låg vaken i sin
bädd, och glömde att läsa vidare i det exemplar af Teologisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
