Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det som aldrig blef sagdt. Berättelse af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var så våldsamt, att det kom prästen att rysa genom märg
och ben.
»Af hämnd?» sade han mekaniskt. »Ni hade ju aldrig
förr sett mannen?»
Pastorn var som sagdt ett tidens barn, och han var
icke högkyrklig eller ens fullt ortodox. Men han hyste
dock motvilja för många af samtidens idéer, och framför
allt fyllde det honom alltid med ett slags upprörd vrede,
när han hörde någon förklara ett brott eller en
våldsgärning som frukten af en sinnesstämning eller ett
sinnestillstånd, hvarunder gärningsmannen ej kunde sägas vara fullt
ansvarig. En dylik uppfattning syntes honom på det allra
bestämdaste strida mot möjligheten att öfverhufvud räkna
med människans ansvar, och han plägade därför skjuta
ifrån sig, äfven hvad hans egen erfarenhet härvidlag fört
inom hans synkrets. Men denna gång sköt inom honom
upp som ett tvifvel. Hämnd? På en obekant människa?
Han kastade en nästan skygg blick på fången, som i sin
gråa dräkt satt framför honom, och han kände något af
den obestämbara rysning, som brukar öfverfalla både sunda
och nervösa människor, när de stå inför en dåre.
Fångens blick hade icke släppt pastorn. Fullföljande
sin egen tankegång, sätt mannen där, utan att ana, hvad
som försiggick inom den unge pastorn med sin tillknäppta
svarta rock och det nervösa, rörliga ansiktet.
»Jag gjorde det af hämnd,» fortfor han, som om han
talat till sig själf. »Och jag har länge vetat, att jag skulle
göra det. Tror pastorn, att en sådan synd kan vinna
förlåtelse?»
Pastorn blef liflig och hans stämma varm.
»En uppriktig ånger,» började han . . .
Men fången af bröt honom.
»Jag kan icke ångra,» sade han.
Åter blef stämman underligt kall och klar, och hatet
fyllde den som med glöd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
