Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det som aldrig blef sagdt. Berättelse af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det blef en lång tystnad, och den blef pinsam,
emedan den tycktes innebära, att en själ var dömd.
Det var åter brottslingen, som talade:
»Vill ni höra mig ändå . . . fast jag icke kan ångra?»
Pastorn nickade, och fången vände sig bort. Han
talade med ögonen riktade mot väggen och hufvudet
mot sin hand. Det’var, som om han glömt, att han icke
var ensam, och orden föllo snabba och tunga, som om
han diktat om sitt eget lif.
»Det är nu många år sedan,» började han. »Det är
så många år sedan, att jag nästan tycker, att hvad som
händt icke kan hafva händt mig. Jag var ett barn då,
knappast tolf år gammal, och jag hade en syster. Hon
var blond och ljus, hade blåa ögon och var städse glad.
Hon var den äldsta af oss syskon, och det var ofta fattigt
i vårt hem. Det var så fattigt i mina föräldrars hem, att
maten ofta tröt, och vi voro två, som skulle ha hela och
snygga kläder och gå i skolan, min äldre broder och jag.
Det var Signe, som hjälpte oss med våra läxor. Det var
Signe, som tröstade oss, när vi gingo hungriga till sängs.
Hon var vacker som sitt namn, och det var en klang i
hennes stämma, som gaf oss mod och kom oss att blygas
öfver vår svaghet, när vi voro nedslagna. Ingen kan veta
hur vi dyrkade henne. Hon var oss mer än far och mor,
mer än själfva lifvet.
Så kom hon en dag hem och berättade, att hon
blifvit förlofvad. Hon var så glad, att hon nästan grät, och
hon dansade i glädjen. Nu skulle det också bli bättre för
oss, sade hon. Det skulle bli helt annorlunda mot förr.
Hennes fästman var en burgen man. Han förtjänade pengar,
och han skulle hjälpa oss, därför att han älskade henne.»
Fången vände sig plötsligt om och såg på den unge
pastorn.
»Ni måste tro mig,» sade han häftigt. »Hon var en
ren och god kvinna. Hon älskade honom bara allt för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
