Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det som aldrig blef sagdt. Berättelse af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mycket. Hon kände icke till svek själf, och därför kunde
hon inte tro på något sådant hos andra. Det är icke
något märkvärdigt med denna historia, och ingen kan
kanske se denna historia och allt hvad som tilldragit sig,
med samma ögon som jag. Hon blef emellertid hans,
innan han var bunden vid henne med lagens band. Jag
minns det, som om det var i går. Hur sorgligt det blef
hemma, och hur ondt det kändes! Allt som tiden led,
blef hon blekare och mera sjuk. Hon väntade på bref —
ifrån honom. Å, hvad jag ännu kan minnas, hur hon
väntade. Hon satt tyst och med vidöppna ögon och stirrade
ut i den tomma luften, satt så, så ofta vi talade om detta
bref — som aldrig kom. Så kom den dag, då hon låg på
sjukbädden och födde sitt barn. Sitt och hans. Då kom
bref-vet. Det stod inte mycket däri, herr pastor. Men det
dödade henne. Hvad som stod i det brefvet, herr pastor, det
dödade henne. Hon fick feber, och efter en dag var hon
död. Hon kom aldrig så pass mycket till medvetande, att
hon kände igen oss andra och fick säga oss farväl.
Allt detta är icke mycket att tala om. Det har
händt flere än henne. Det vet jag nog. Men aldrig har
det händt någon, som mindre förtjänat sitt öde. Och
aldrig har någon legat på sin dödsbädd så ren och skär
och med en hvitare panna. Ser ni, herr pastor, detta
minns jag tydligare än något annat, och detta vill jag
berätta er. Där låg hon på bädden, vi hade lagt blommor
omkring henne på lakanet, och hennes händer hvilade
mot det hvita lärftet, hvitare än det underlag, på hvilket
de lågo. Min bror och jag voro inne i rummet. Han
var då femton år och jag var tolf. Vi gräto icke, herr
pastor, vi sörjde ej. Men som på en vink af någon annan
sträckte vi händerna mot hvarandra, och våra händer
hvilade på hennes döda kropp. Han, som var den äldste
talade först, och på hans ord svor jag med min brors
Svea. 1898. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
