Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvinnohämnd. Novell af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
långa hår, och hur hvita äro icke mina armar.» Hon
klädde sig så vacker hon bara vågade, och en dag hade
hon med afsikt tappat en blomma hon burit i sin hand.
Det var vid en trupprevy som de åsett tillsammans.
Klin-gorna blixtrade glädje, och detta regemente, som var henne
så välbekant, drog på okänd segerstråt, blott därför att
han stod bredvid och betraktade det. Hon hörde många
rykten om honom. Det sades, att han spelade, det sades,
att han förstört otaliga kvinnors lugn. Hon trodde det
och trodde det dock icke. Hon undrade, om de damer
han älskat varit berömda för sin skönhet. Kärlekens glans
och hemlighetsfullhet och lockelse omgaf hans namn.
Hon var rädd, att de andra skulle få höra något
ofördelaktigt om honom och fruktade sin styfdotters tunga.
Mademoiselle de Tanfreville hade alltid uttryckt sig mycket
kallt om baron de Chamillard. Men hon tålde inga män.
Hon sade, att hon aldrig ville gifta sig. Hon hade haft
en friare, men han hade dragit sig tillbaka. Kanhända
han anställt jämförelser, som voro till hennes nackdel.
Kanhända han gripits af olycklig kärlek till en, som redan
var bunden. Hur som helst, så hade han ej fått några
efterföljare. Madame de Caraman beklagade det i sitt
sinne. Hon var blott obetydligt äldre än sin styfdotter,
men med en instinkt, som aldrig bedrog henne, hade
mademoiselle de Tanfreville från första stunden behandlat
sin styffars hustru med den plågsammaste vördnad och
dref det med tiden så långt, att hon — särskildt i
främmandes närvaro — aldrig försummade ett tillfälle att kalla
henne »min mor».
Hon sade det ofta inför monsieur de Chamillard, och han
hade kunnat strypa henne för honungen i hennes stämma.
»Dig ville jag spela ett elakt puts,» tänkte han, men först
och främst gällde det att söfva hennes misstankar. Hon
dolde dem, men han visste, att de funnos där. Han hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
