Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvinnohämnd. Novell af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det kom så brådstörtadt, att madame de Caraman
knappt visste hvad hon gjorde, då hon darrande gömde
sig i ett snår af bamburör. Kommendanten stod inne i
kiosken, hans hårda ögon hvilade på styfdottern och
baronen. Den unga flickan kastade sig på knä och knäppte
ihop händerna och mumlade: »Nåd.» Hon hade varit
oförsiktig, icke brottslig, det svor hon vid den heliga
jungfrun. Om hon vetat, om hon . . . »Hjälp mig, rädda
mig, min farl» Hon grep hans händer, hon dolde sitt
ansikte i en flik af hans rock. Han upplyfte, med knappt
stillad vrede detta barn, som darrat för sin oskuld, och
vände sig till hennes förförare och fordrade räkenskap.
Baronen ville taga till ordet, men mademoiselle de
Tanfreville förekom honom. Han älskade henne, han
var fattig, hon rik. Han hade icke vågat anhålla om
hennes hand. Ingen af dem hade lyssnat till hennes
styf-mor, som i förtäckta ordalag varnat dem bägge och som . . .
anat oråd och stigit upp och skyndat hit i natt.
»Ni säger ingenting, madame?» frågade
kommendanten sin maka, som stod på tröskeln med ett ansikte,,
hvitare än månljuset.
»Jag säger. . . Jag ber er att ej vara för sträng,»
mumlade hon med oigenkännlig stämma.
Kommendantens blick lämnade henne icke: »Ni hade
bort vaka bättre öfver den unga flicka jag anförtrott i er
vård,» sade hän mycket långsamt. Honom bedrog ingen.
Han såg, att hon hade en svaghet för denne lycksökare,
och han måste bort. »Jag betraktar er som mademoiselle
de Tanfrevilles blifvande make,» yttrade han kallt till mon^
sieur de Chamillard. »Inom en månad står bröllopet.»
Det blef som han sagt. Ingen satte sig upp emot
hans vilja. Baronen kunde rymt sin väg. Han- gjorde
det icke. Han stannade för den kvinnas skull, som ej
ens vågade gråta: »Räds ej,» tänkte han, »inga onda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
