Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Broder Anselmo. En medeltidssägen af Mathilda Roos. Med 2 teckningar af Thyra Kleen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han lade handen öfver ögonen, liksom hade en alltför
stark dager skurit i dem, så drog han häftigt undan handen,
såg sig ännu en gång beslutsamt omkring och fortsatte
med snabba steg sin väg.
Inom några ögonblick var han inne i skogen, den
djupa, vida skogen, tät och dunkel af snår och
slingerväxter, skiftande i alla färgtoner ifrån mossgrönt till blekt
silfvergrått, skogen, där fågelsång och vindens suckar och
bäckarnes sorl smekte örat, och tystnaden låg som
sabbats-hvila öfver trötta sinnen, och röster ur naturen talade
likt tankar ur grubblande hjärtedjup.
Här kastar han sig ned på den svällande grönskan,
stryker med handen öfver markens daggfuktiga gräs, för
de svala bladen af och an öfver sin panna, och under
det han, än med vidöppna blickar ser in i skogens djup,
där ännu strålar af den nedgående solen sila in som ett
guldstoft, än sluter ögonen liksom för att gå in i sig själf,
börjar växelsången mellan hans hjärtas röster och naturens,
växelsången, som han så ofta lyssnat till i den stilla
aftonstunden . . .
Och hans tankar bli djupare och djupare; de väfva
sig tillbaka till forna tider, de glida öfver ungdomens
och barndomens nejder, de knyta sig samman till denna
hemlighetsfulla längtan, som är hans högsta plåga och
hans största glädje, då han ligger och grubblar här i
skogens ensamhet. . .
»Hur mycken skönhet, hur mycken salighet,»
mumlade han, »nära, så nära, och dock så oändligt långt
borta, . . . nära som en öppen famn, till hvilken man
aldrig får slutas, en drick friskt vatten som räckes den
törstige, men som han aldrig för till sina läppar. Jag
har varit som barnet, hvilket söker fånga ängarnes fjäril;
fjärilen är alldeles invid dess hand, smeker dess kind med
sina vingars stoft, men just då den lille tror sig fånga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
