Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Broder Anselmo. En medeltidssägen af Mathilda Roos. Med 2 teckningar af Thyra Kleen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ljuda från jordens ändar, mänsklighetens stora, förfärliga
ve, som det ena seklet lämnat i arf åt det andra . . .
Och knotande frågor uppstiga i hans inre, vilda
hädelser börja fläkta kring honom, likt suset af vingeslag
från en skara mörka nattfåglar, som nalkas . . .
Så växlar kvalet i hans inre åter form; det är ej
längre mänsklighetens ve, som hvässar spetsen på hans
upproriska frågor, han vänder åter till sig själf, ser blott
sina egna lidanden, grubblar blott öfver sitt eget lifs gåta.
»Lyckan .. . lyckan . . . kärleken ...» mumlar han
ånyo, — »aldrig har jag känt er — — förstått er,
sett er har jag, men aldrig, aldrig tryckt er till mitt
bröst... Ve mig, ty mitt kval är utan form, utan namn
— det är blott en skugga, en tomhet, hvari Guds kärlek,
som mitt hjärta söker och ropar efter, försvinner likt en
dimma ...»
Och liksom tviflets och otrons dunkel höljer
grubb-larens själ, så breder sig nu natten öfver naturen omkring
honom. Tätt, hopträngdt, lägger sig mörkret kring skogens
stammar, som skuggor sträcker det sig öfver floddalen,
öfver stadens hus och broar, töckenlikt sveper det sig
längs de fjärran bergspetsarne. Tunga nattmoln draga
genom rymden och släcka stjärnornas glans och
silfver-glittret i flodböljorna . . .
Men under det Anselmo satt så och mer och mer
nedsjönk i natten inom och utom honom, fick han
plötsligen höra en fågel, som sjöng djupt inne i skogen. Han
spratt till och lyssnade ifrigt efter det sällsamma ljudet;
i den stora, mörka tystnad som gripit naturen och släckt
äfven det svagaste ljud, i den stilla natten, då alla andra
fåglar slumrade i sina bon, sjöng den lille sångaren
hög-ljudt och klart som i. middagsstunden, då solen lyser, och
luften skälfver af lif...
Svea. 1898.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
