Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Broder Anselmo. En medeltidssägen af Mathilda Roos. Med 2 teckningar af Thyra Kleen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nernas toner i det tysta, dunkla kapellet, han förnimmer
ånyo de högtidliga orden, med hvilka han vigdes till Herrens
tjänst, han känner ånyo hur Guds kärlek berör hans hjärta
med en allt betvingande styrka .. .
O, hur lycklig han varit, hur mycket blommor lifvet
strött på hans väg, hur mycken skönhet och härlighet
Gud uppenbarat för honom! . . .
Högre och högre sjunger den lille fågeln, gällare och
gällare ljuder hans stämma genom natten . ..
Och nu inträffar samma förunderliga växling i
An-selmos själslif som nyss: hans eget jag blir honom för
trångt och litet; den känsla af lycka och tacksamhet som
fyller honom är liksom en brännpunkt, från hvilken
glänsande, värmande strålar falla ut öfver hela tillvaron. Han
har glömt all sorg, all synd, allt lidande i världen. Nyss
hade hans grubblande tankar målat för honom den dystra
slätt, som utbreder sig bortom staden, slätten, där i hans
barndom en väldig drabbning stod, och hvars mark ännu
är fläckad af de dödas blod, ännu förbannad af de sårades
jämmerskri. Nu ser han det ånyo i sin inbillning, men
hur annorlunda är ej den synen! Blod och jämmer och
lidanden äro glömda, han ser blott två små
barmhärtighetssystrar, som gå omkring på slagfältet; bleka, allvarliga äro
de, men det är som om deras ansikten lyste af kärlek,
medan de gå och uppsöka de fallna och förbinda deras
sår och svalka deras brännande feber. . .
Och den lilla underbara fågeln där inne i skogens
djup sjunger med klingande stämma de små systrarnas
lefnadssaga, sagan om en aldrig sviktande och allting
offrande kärlek. »Bundna af Guds kärlek, bundna af Guds
kärlek» sjunger han, och det förefaller Anselmo som 0111
sången växte till ett enda stort jubelrop . . .
Nyss hade han med förbittring erinrat sig hur pesten,
den svarta mordängeln, sopat bort hela släkter ur hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
