Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Broder Anselmo. En medeltidssägen af Mathilda Roos. Med 2 teckningar af Thyra Kleen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bådo honom sitta ned och hvila sig, under det den ena
af dem gick efter litet mat och dryck, att vederkvicka den
uttröttade vandraren med.
»Ar icke detta de ’Fattiga Brödernas’ kloster?» frågade
slutligen Anselmo med en skrämd, osäker blick.
»Så har det verkligen en gång hetat,» svarade den
tillfrågade förundrad, »men det är länge, mycket länge
sedan. En gång voro dessa bröder kända för sin nit och sin
fromhet — af broder Fernando, den mest ryktbara bland dem.
ha vi ännu en bild hängande i kapellet därborta, — men
småningom slocknade den heliga elden i brödernas hjärtan,
orden förföll mer och mer, slutligen upplöstes den, och
under en lång tid stod klostret tomt och öde, endast
ugglan och andra nattfåglar klagade på dess ruiner. Så
uppträdde vår ordens stiftare, den helige Johan af Gud,
som han kallades. Guds kärlek, som rikligen utgjutits i hans
hjärta, dref honom att uppsöka sjuka och öfvergifna barn,
för att gifva dem vård, och här i det gamla »Fattiga
Bröder-klostret», fann han en fristad för sig och sina
skydds-lingar. 1 öfver hundra år har Johan af Gud-bröderna haft
ett hem här för sig och de sjuka de vårdat. Men du är
trött, broder, mitt prat plågar dig måhända. Se här,
vederkvick din kropp och själ med mat och dryck 1»
Den andra munken kom nu in i salen och satte fram
bröd och frukt åt Anselmo, som utan att svara något genast
följde munkarnes vänliga uppmaningar att äta. Under tiden
såg han sig emellertid omkring med samma skygga blick
som nyss, liksom hade han väntat att få se ett spöke titta
fram ur hvarje vrå. Plötsligen for dock liksom en
ljusglans af klarnande minne öfver hans drag.
»Här, har låg refektoriet,» hviskade han med darrande
röst, »jag känner igen utsikten från fönstret...»
»Mycket riktigt,» svarade den munken, som sist kom
in, »där på väggen ser du porträttet af klostrets första.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
