Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Broder Anselmo. En medeltidssägen af Mathilda Roos. Med 2 teckningar af Thyra Kleen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Kärlek . . . Guds kärlek menar du då?» upprepade
Anselmo.
»Ja, broder, Guds kärlek», svarade munken och såg
uppåt med ett strålande uttryck. »Guds underbara kärlek,
uppenbarad i Jesus Kristus och inristad i våra hjärtan,
Guds kärlek, som tvingar oss att, i strid med klokhetens
och egennyttans beräkningar, älska dessa hjälplösa,
gagnlösa varelser och offra dem vårt lif — den kärleken är
vår lycka, min, din, hela mänsklighetens, det finnes endast
tomhet utan den, den är tillvarons själfva. grundval, den
är kittet som sammanlöder stenarne i den stora
världsbyggnaden, utan den skulle allt störta i grus och spillror ...»
Då vek det mörka grubblet ur Anselmos ansikte,
drömdunklet, som låg öfver hans ögon, skingrades likt
ett töcken, och i blicken tändes en stilla, blid glans.
»Guds kärlek, Guds kärlek», ljöd det som en
sabbats-ringning inom honom, under det att bröderna förde honom
öfver klostergården bort till ett litet kapell, där minnen
från det gamla »Fattiga Bröderklostret» förvarades.
»Här, broder,» sade den ena af munkarne, i det han
öppnade ett skåp och pekade på hyllorna, »här ser du
de gamla kyrkböckerna ...»
Men broder Anselmo hörde honom ej; orörlig stod
han och blickade ut genom fönstret, som vette åt dalen
och flodbädden. Tårar runno utför hans kinder, och
ögonen skimrade af vemodig glädje.
»Det är min cell!» utropade han plötsligt och vände
sig mot munkarne, »min cell, där jag utkämpat så många
strider, vakat under så många nätter! Där, där stod
böne-pallen . .. hur ofta låg jag ej på knä där och bad till den
heliga jungfrun och hennes son. Där var dörren ut till
trädgården . . . ack, mina blommor — hur mycket älskade
jag ej dem, hur vårdade jag dem ej . . . där, där hängde
krucifixet, från hvilket Herrens Jesu ögon sågo ned på den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
