Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den första gången och den sista. Två Topeliiminnen af Lea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag har,» yttrade nu Hazelius, »tagit mig friheten att
ombestyra ett af mina egna ekipage här uppe, som jag
just ser nlända. Det blir för tröttsamt att till fots besöka
mitt rikes alla märkvärdigheter. Och så,» tilläde han
leende, »har den lilla hästen ett visst anspråk på särskildt
intresse, äkta finne som han är . ..»
I detsamma hördes ett lifligt och taktfullt tramp,
tramp, och den rödbrune, ifrige lille springaren som bär
namnet »Urho», styrd af den vane kusken, stannade nu
med sin diminutiva karet i vår närhet.
Tre personer, om goda vänner, kunde dock samsas
i den, och till följd af mina år och herrarnas samfällda
artighet skulle jag utgöra den ena. Skalden var
naturligtvis själfskrifven. Men mitt förslag att denne, hans dotter
och doktor Hazelius, såsom värd och ciceron, skulle bilda
chäsens klöfverblad, segrade, och så skulle vi båda öfriga
så småningom följa efter de åkande på deras färd, hvilket
ju lätt kunde ske, då de stego af och gingo in i de
märkvärdiga stugorna, dem vi för resten så ofta sett förut.
Det hade ^arit hjärtlöst att skilja, om ens för den
kortaste stund, skaldens dotter från den älskade fadern,
som beständigt var föremål för hennes omtanke. »Pappas
rock är väl knäppt ända upp i halsen? Tag inte af
handsken, lilla pappa; kom i håg att vi i alla fall äro
’högt till fjälls!’ Nu hölja vi den stora rockkragen så
här kring armen, så fryser inte den.» En vänlig,
förstående nick mellan dem båda — och så bar det i väg
med dem.
Till Svedenborgs lusthus och Laxbrostugan
vandrade vi andra så smått efter. Framför den förra stod
skalden länge försänkt i djupt begrundande, hvilket af
ingen stördes. Vi trodde oss förstå denna tysta tankfullhet.
Mellan den store döde och den store lefvande fanns en
märkbart likljudande ton: dragningen till det mystiska,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
