Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - För många fästemör. Sannsaga från Skåne på 1860-talet af Henrik Wranér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Tosaforor! Vi gifta oss till hösten — när jag fått
ihop min halfva tunna guld!»
Antagligen bländades hon af den utsikten, för det
började smacka i förstuhörnet som när de stöta gröt.
Några dar efteråt voro far och jag på ett annat ställe
och arbetade, och då hälsade Kalle på där. Jag hade
ögonen på honom hela dagen och på kvällen var han ute
och pussade Johanna, som tjänte där. Han sade alldeles
detsamma till henne som till Marna.
Men då kunde jag inte hålla mig utan upprörd öfver
slik, för mig ofattlig falskhet klef jag fram och sade
ljude-deligen:
»Precis detsamma sade han i förrgår till Marna hos
Jöns Pers och han kysste henne också.»
»En så’n en liten lögnhals!» sa Kalle ilsken.
Men Johanna började böla och sprang ifrån honom,
fast han lofvade henne en ny rutig ylleschal.
Det ’gick visst riktigt hål på äggeti Den ena tösen
började spörja sig för hos sina väninnor efter den andra
och en dag låg det i ljusan dager att Kalle hade en
fästemö i hvar by af tre härad och två i somliga. Det var
en vådlig slickemun, den knallen! Tänk, det blef öfver
fyratio töser, som han gick och kelade med.
Nu voro ju töserna på den tiden bra på sin kant och
höllo sitt fat i helgelse och ära, fastän de bevars tyckte
att en ny schalett alltid kunde vara värd några kyssar —
det är då en vara som en tös. inte blir läns på så fort!
Men ändå tyckte de ju att det var en gruflig skam när
det började röras i detta här, och inte kunde de smälta,
att han hade haft dem till spektakel. Och därför lade de
råd om hur de skulle hämnas.’ För ett par strumpor
af hvar tös eller i nödfall ett par vantar bar en
fattighusgumma bud mellan byarnas förbittrade mör. Och så
många voro de, att gamla Sissela kunde på vintern gått i
Svea 1899. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
